Profeternas roll i samhällen

Profeternas roll i samhällen

Medan folk i Mecka vände sig till avgudastatyer vände sig profeten Muhammed (s) redan som ett barn mot den Ende Guden. När han var vuxen for han alltid till en liten grotta, Hira, där han tillbringade både dagar och nätter.  Hängivet dyrkade han universums Skapare, prisade och berömde Hans härlighet och makt.[1] Profeten hade, tack vare Guds barmhärtighet och stöd, tydligt sett den raka vägen mot människan efterlängtade perfektion. Han tog stadiga steg med en inre ro och beslutsamhet och utan någon rädsla eller tvekan försökte han alltid bekämpa den rådande korruptionen.[2]

Han tillbringade inte en enda ögonblick av sitt välsignade liv i avgudadyrkan och avskydde att höra namnen på avgudarna, som användes för att utnyttja och vilseleda folk.[3]

Hans kyskhet, pålitlighet och omtalade ärlighet ledde folket att ge honom titeln ”Muhammed den trofaste” eller ”Den sannfärdige den trofaste”. Dessa dygder inspirerade Khadija att anlita honom för att bedriva handel med hennes tillgångar.

Profetens hängivna beteende mot folket och hans sätt att vara lockade varje individs hjärta vända sig till honom.  Följeslagaren Ammar, kände till profeten sedan tonåren, han berättar:

”Både Profeten och jag var herdar under en period innan uppenbarelsen. En dag föreslog jag till honom att vi skulle ta våra fårflockar till betesmarken Fakh, han gick med på förslaget.

Nästa dag när jag kom fram med flocken såg jag att han hade hunnit före mig, men han hindrade sina får från att beta där. Jag frågade honom om orsaken och han svarade: Vi kom överens låta fåren beta här, jag ogillade därför låta mina får påbörja beta innan dina får.”[4]

Detta är ett enkelt exempel som manifesterar för läsaren Profetens omtänksamhet och den ständiga viljan Profeten utföra det bästa handlingsalternativet.  Profeter påverkas inte av klanernas seder och läror, utan låter dessa lösaktigheter bli ett tillfälle för deras närhet till Skaparen genom att stå mot dess frestelser. Detta var givetvis tack vare den gudomliga tillsynen som stödjer de som vill färdas mot den enastående perfektionen.

På grund av sina högaktade egenskaper, hyste folk stor respekt mot Profeten och förlitade sig på hans åsikter och vände sig till honom för att lösa sina tvister.

 

Problemet med den svarta stenens inmontering

När Profeten var 30 år gammal beslutade Quraysh att bygga om Guds tempel, Kaba som de hade förvandlat till ett hus för avgudadyrkan. Eftersom Qurayshs alla klaner ville ha äran att delta i ombyggnationen, tog varje klan ansvar över en del av nedrivning- och byggprocessen.

Walid ben al-Mughirah var den som fick börja nedrivningen medan han yttrade följande ord ”Gud, vi vill inte ha något mer än gott”. Sedan började andra hjälpa honom att riva ner tills husgrunden som Abraham (f) hade fastställt visades. Sedan när byggnationen hade nått en punkt där den svarta stenen skulle placeras uppstod svåra tvister mellan klanerna. Alla ville ha äran att få lyfta stenen och placera den och därför få äran att vara den klan som fick utföra den mest hedersamma uppgiften.

Tvisten tilltog och fiendskapen blev allt hårdare mellan de stridande som nu var redo att ta till svärd. Abduldars avkomma fyllde ett kärl med blod och lade sina händer i det, och därigenom gav varandra ett löfte om att kriga in i döden.

Denna fruktansvärda oenighet hade pågått under fyra till fem dagar, tills Abu Amayah, som var den äldsta i Quraysh, sade: ”Mitt förslag är att vi väljer den första personen som kommer in i helgedomen som en skiljedomare och att vi alla acceptera hans syn och lösning på problemet”

Quraysh accepterade förslaget och väntade för att se vem som skulle gå in i helgedomen först. Den första personen som kom in var profeten. Omedelbart när folk fick syn på honom blev de glada och sade: ”Detta är den sannfärdige den pålitlige, vi accepterar hans beslut.

När de förklarade problemet för honom, sade han, ”Ge mig en tygbit “. Även om Quraysh inte visste vad han ämnade göra, gav de genast en tygbit.  Profeten lyfte själv upp den svarta stenen och lade den på tyget. Sedan, för att alla skall ha deltagit i den svarta stenens montering, bad han varje klans företrädare att ta tag i ena sidan av tyget. Efter att alla klaner hade tagit del i att lyfta upp stenen och bära den till hörnet där den skulle placeras, lyfte Profeten själv stenen och placerade den, och därmed avslutade han stridigheterna.[5]

Genom denna utmärkta lösning skyddade han klanerna från ett blodbad som var på väg att inträffa. Denna händelse visar tydligt Profetens högaktade position bland Meckaborna, samt hans djupa intelligens och utmärkta lösningar och idéer.

 

[1]Bihar ul-Anwar, Vol. 18, s.280

[2]Ibid. s.277-281;. Nahjul-Balaghah av Fiydul-Islam, s.802.

[3]Alam Alwara, s.17-18, Bihar ul-Anwar, Vol. 15, s.410

[4]Bihar ul-Anwar, Vol. 16, s.224

[5]Siret Ibn Hisham, Vol. 1, s.192-197, Bihar ul-Anwar, Vol. 15, s.337, 412

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Vill du vara med i diskussionen?
Lämna gärna ett ord!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *