Profeten och hans farbror Abu Talib

Qurayshs hövdingar pressar profetens farbror Abu Talib

När ledarna för Quraysh insåg att deras olika försök att stoppa profeten inte gav något resultat gick de återigen till Abu Talibs hus. De sade till honom: ”Du har en hög status och ära bland oss och hela Quraysh stammen. Vi bad dig att hindra din brorson. Vi har sagt till dig att stoppa honom från att vanära våra förfäders tro, gudar och föreställningar. Men du har inte brytt dig om våra krav och har heller inte försökt att stoppa honom. Vi svär att vi inte kommer att tolerera det som sker mot våra gudar samt våra förfäders tro och övertygelser. Du måste hindra honom annars kommer vi att kriga mot honom och er som stödjer honom tills någon av oss segrar.

Abu Talib, som själv alltid varit monoteist och nu muslim fast dolt sin islam, försökte lösa problemet på ett fredligt sätt. Efter att de hade lämnat huset, talade han till Profeten om deras hot och frågade vad han tyckte. Svaret var: ”Farbror, Jag svär vid Gud om de ger mig solen i min högra hand och månen i min vänstra för att i gengäld kräva av mig att sluta spridningen av islam och fullföljandet av mitt gudomliga uppdrag så kommer jag aldrig att acceptera det. Jag fortsätter med detta uppdrag tills jag dör eller tills uppdraget är utförd”. Sedan lämnade han rummet med en klump i halsen.

Abu Talib som inte kunde se sin älskade profets sorg, kallade honom ”Kom hit min brorsson. Vid Gud, jag kommer aldrig att sluta stödja dig, säg vad du än vill, jag kommer aldrig att överge dig”.[1]

Quraysh försökte också att nå sitt mål genom att erbjuda Abu Talib, ​​Ammareh ibn Walid i gengäld mot profeten. ”Denne unge man är stark och stilig. Vi kommer att ge honom till dig, och du får använda samt förlita dig på honom som om han vore din egen son, överlämna istället din brorsson.”

Abu Talib irriterades av deras löjliga begäran och svarade ”Idén är det sämsta som ni förhandlar med. Ni begär att jag skall ta hand om er son och överge min egen för att ni skall mörda honom! Jag svär vid Gud att något sådant aldrig kan ske.”[2]

Quraysh försöker muta Profeten

Ledarna i Quraysh hoppades att profeten hade materiella eller sensuella ambitioner och att de därmed kunde genom lockelser få honom att ge upp sitt uppdrag. Med den avsikten gick de till honom och sade: ”Mohammed, om du kräver pengar och rikedom, kommer vi att göra dig till den rikaste mannen bland oss. Om du är intresserad av en högre position, har vi inget emot att se dig som vår främsta. Om du gillar herravälde, får du vara vår herre. Om du inte kan komma över demonen som har drabbat dig kan vi spendera våra rikedomar för att bota dig, om inte vi kan så överser vi då din sjukdom.”

De erbjöd honom detta förutsatt att han slutade predika. Som svar på dessa erbjudanden sade Profeten:

”Jag är inte drabbad av det ni säger. Jag har inte kommit med detta för att få er rikedom, inte heller för att inta era positioner eller er suveränitet. Gud, Den Ende, har sänt mig till er. Han beordrade mig att komma med den glada nyheten och varna er. Jag har utfört min plikt. Om ni tar emot detta från mig har ni lyckats i denna och nästa värld. Men om ni vägrar, kommer jag för Guds sak att stå ut tills Han dömer mellan mig och er.[3]

 

Slutligen när ledarna i Quraysh insåg att de inte kunde stoppa honom från att predika om den Ende Guden bestämde att låta honom predika men i gengäld sluta kritisera deras gudar. Därför gick de till Abu Talib och bad honom att prata med profeten om det nya förslaget.

Profeten sa till sin farbror: ”Får jag föreslå dem något bättre, en fras som låter andra araberna känna sig skuldsatta inför dem, och icke araberna vara deras följare?

När avgudarna hörde detta sa Abu Jahl ”Svär vid din far, vi är redo att uttala inte bara en fras utan tio sådana”

Profeten sade: jag ber er säga ”Det finns ingen gud utom Gud.”

Denna gudomliga strategi upprörde de allvarligt. Djupt besvikna Qurayshs hövdingar, ”Be om något annat än detta uttalande.”

Profeten svarade dem med stor beslutsamhet, ”Jag kommer inte att kräva något annat än detta, även om ni ger mig solen i min hand. “[4]

När Qurayshs hövdingar insåg att varken lockelser eller hot skulle hindra honom från att fullfölja sitt mål, beslöt de att använda hårdare medel för att stoppa den nya religionen.

[1]Siret Ibn Hisham, Vol. 1, s.265-266

[2]Ibid., S.266-267

[3]Siret Ibn Hisham, Vol. 1, s.295-1296.

[4]Tarikh Al-Tabari, Vol. 3, s.1176

Uppenbarelsen

Uppenbarelsen

Flera artiklar under menyn ”I Mecka” visar Profetens högaktade sedlighet och makalösa hängivenhet till sin kärleksfulla Skapare i ett samhälle fyllt av ignorans och brutalitet där folk hade fallit in i avguderiets fasansfulla avgrund. I ett samhälle där avgudadyrkan härjade överallt inte minst i människornas inre, då en del dyrkade makten, andra pengarna eller den sexuella driften och så vidare.

Profeten hade levt lidande i fyrtio år då han såg omgivningens efterblivenhet och dvalan som ingen verkade ha viljan att vakna ifrån sin dvala. När han gick till Kaba för att dyrka Gud exakt som sina förfäder innan, såsom profeterna Abraham och Ismaels tid gjorde, såg han med sorg hur detta heliga hus hade förvandlats sedan tusentals år tillbaka till ett tempel för avgudadyrkan.

Utanför Kaba kunde han se de urfattigas eländiga tillstånd, kvinnornas bedrövliga situation, hasardspel, tortyr av slavar, mördandet av nyfödda döttrar, förtryck på många olika sätt och många andra oseder som plågade hans välsignade hjärta.

För att finna frid i sinnet och undvika scener som överlastade hans heliga själ brukade han gå till en liten grotta, Hira. Där, i en fridfull miljö vände han sig med all hängivenhet till sin barmhärtiga Skapare vars spår, underverk och visdom var manifesterad i skapelsen.[1]

 

Profeten vid fyrtioårsålder

Vid 40 årsåldern var han redo att bära ansvaret att få det gudomliga uppdrag som han var ämnad att meddela till mänskligheten. En dag medan han satt i grottan Hira på berget Noor, och tillbad sin Skapare tilldelades han det största och svåraste uppdraget i profeternas historia. Ängeln Gabriel meddelade honom de första verserna: ”Läs!” Profeten stannade en stund i en djup gudomlig upplevelse. Rösten sade återigen ”Läs, O Muhammed”, medan Profeten funderade fortsatte ängeln Gabriel för en tredje gång, och Profeten började recitera de första orden efter Gabriel.[2]

 

Läs i din Herres namn, Han som skapade. Skapade människan av en fäst grodd! Läs, din Herre är mest givmild, Han som har lärt med pennan, lärde människan vad hon inte visste!(Koranen 96:1-5)

 

Han fann i sig profetskapets kraft. Ingen oro eller upprördhet kom i närheten av hans välsignade existens. Hans själ genomsyrades av vishet och ett fridfullt tillstånd, något som behövs för att påbörja det stora uppdraget. Han var den sista profeten som fick ensam ändra ett barbariskt samhälle och sedan en hel värld. Målet var att rädda folk från avguderiet och visa dem vägen mot Skaparen. Något som i sin tur innebär att individen förstår vad livet går ut på och söker sig till sanningar och undviker hägringar. Det är först då människor kan leva harmoniskt och undvika ett plågsamt och stormigt liv.

[1]Bihar ul-Anwar, Vol. 18, s.206

[2]Kamil, Vol. 2, s. 48; Tarikhi Tabari, Vol. 3, s.1148

Den förislamiska världen

Den förislamiska världen

Gud har sänt tiotusentals profeter till olika nationer.  Mes tiden hade den gudomliga läran som uppenbarats för olika folk avvikit från den ursprungliga läran.

Under den förislamiska eran led folk världen över av eländiga omständigheter. Mänskligheten levde i mörker ideologiskt, socialt, ekonomiskt, kulturell, moraliskt, religiöst och rättsmässigt. Alla nationer plågades av olika svårigheter, men generellt hade människorna vidskepliga föreställningar, irrationalitet, brutala sociala traditioner.

Korruptionslågor flammade. Både religiösa och icke-religiösa människor led av olika irrationella föreställningar. Vidskepelser och falska åsikter styrde och härjade mänskligheten, inte minst i religionens namn. Många dyrkade idoler, eld, kor, stjärnor och andra föremål. Mänskligheten hade sjunkit: skamligt nog hade somliga börjat dyrka manliga och kvinnliga könsorgan.[1] Denna moraliska och andliga korruption och tillbakagång, samt andra perversa avvikelser som hade spritt sig överallt medförde också andra avskyvärda beteenden.  I själva verket hade mänskligheten ställts på randen till avgrunden av total förstörelse!

Moses (f)[2] gudomliga lära som var ett ljus som skulle genomsyra judarnas liv och skänka de ett harmoniskt liv hade omvandlats till dogmer, stränga regler, föreskrifter och ytliga principer. Hans andliga lära hade omvandlats till en materialistisk lära som tyngde ned judarnas liv. Beklagligt nog hade kristendomen, som bekämpat världsligheten och betonat den moraliska och andliga utvecklingen, ändrat karaktär genom det kristna prästerskapet och förvandlats till instrument med vilket de styrde folk. Prästerskapet hade blivit som ett svärd hållet mot lekmännens hals. Utöver detta saknade kristendomen fullständiga och heltäckande lagar som kunde organisera individen, familjen och samhället. Därmed var kristendomen inkapabel att befria den plågade mänskligheten och erbjuda den en välgrundad ideologi som räddning.

I en sådan värld och i ett av dess mörkaste hörn lyfte Profeten islams fana och började tala om och försvara principer som räddade mänskligheten från dess mörker. Profeten kämpade för rättvisa, för mänskliga rättigheter, även för djurens rättigheter, om familjen, kyskheten, om tolerans, om plikten lära sig och sedan sprida kunskap osv. principer för vilka vi ägnar olika artiklar under menyn Profetens islam.

[1]Will Durant, The Story of Civilization, Vol. 1, s.95, 301, Vol. 4, s.304, Vol. 7, s.95.

[2] Förkortning: frid vare med henne/honom

Profetens kyskhet

Profetens kyskhet

Vid tonåren, när människan börjar mogna finner hon sig plötsligt vara i en stormig period av sitt liv. Efter att ha passerat barndomen finner personen sig framför en del faror som blir aktuella. Under denna kritiska period möter man många nya uppmaningar utan att ha haft några tidigare erfarenheter av. Tonåringens instinkter pressar individen att försöka tillfredsställa de nya behoven. Det är då enkelt för varje person att falla i förbrytelser och förorena sig genom att falla i lustarnas förödande lågor.

Om inte tonåringen får hjälp och vägledning av en omsorgsfull lärare, eller själv inte försöker kontrollera och begränsa sina instinkter, kommer personen givetvis att falla i den fruktansvärda eländiga avgrunden som hindrar denne från att uppnå lycka och välstånd för resten av livet.

Profeten levde i en kraftigt förorenad miljö, i en atmosfär som förmörkades av alla typer av moraliska brott. I ett samhälle vars folk hade förfallit i lustdyrkan, något som medfört att mentaliteten hade ändrats och majoriteten, unga såväl som gamla, strävade ständigt efter skamliga och lösaktiga relationer. Det moraliska förfallet hade gått så långt att Mecka var fylld med prostituerade kvinnor som flaggade sina hus för att markera sina jobb.

Profeten växte upp i detta oanständiga och stinkande samhälle, som hade förgiftat majoriteten, utan att han själv påverkas det minsta av orenheten som omgav honom. Detta är förstås något som betraktaren bör begrunda, inte minst när Profeten gifte sig först vid 25 årsålder. Ingen hade någonsin iakttagit någon omoralisk handling utföras av honom. Både hans vänner och hans fiender betraktade och beskrev honom som idealet som personifierade kyskhet och dygd.

En poesi vid bröllopet vittnar också om detta:

”O Khadija, du har upphöjts bland folket

Stolt bör du vara över den ädla maken

Den upphöjde som gestaltar kyskheten 

Mohammed, den makalöse bland mänskligheten[1]

 

En annan poet reciterade:

Om Muhammed skulle vägas mot hela skapelsen skulle han tyngre väga. Quraysh-förebilden är han med de uppenbara dygderna.” [2]

Islamhatare försöker måla profeten som en person vilken strävade efter sina sensuella begär. Det som vi här vill påpeka att historiker är ense om att Profeten endast var gift med en kvinna som dessutom var äldre än honom.  Frågan som varje person bör fundera över: Varför en person som är känd för sin kyskhet, endast gifter sig med en äldre dam och lever med henne i 28 år tills makan går bort, gifter sig senare med flera andra kvinnor?

Den som vill undersöka frågan logiskt finner att en sådan person inte kan ha gift sig på grund av några sensuella relationer utan hade andra ändamål, inte minst med tanke på att de flesta kvinnorna var änkor eller äldre. Läs gärna vidare artikeln Profetens fruar och historian som domare. Samt: Hur gammal var Aisha när Profeten gifte sig med henne?

[1]Bihar ul-Anwar, Vol. 16, s. 3, Tarikh Alyaqubi, Vol. 2, s. 15

[2]Bihar ul-Anwar, Vol. 16, s. 74.

Profetens första yrke och hans bibliska titlar

Profetens första yrke och hans bibliska titlar

Trots att Abu Talib var en av Quraysh-stammens ledare, räckte hans inkomst inte till för att försörja sin familj.  När profeten Muhammed (s) var i mogenålder, var han naturligtvis hängiven att hitta ett arbete för att lätta den tunga bördan som vilade på sin farbrors axlar. Betraktaren kan, utifrån Profetens val av sitt första jobb, inse hans intresse och personlighet.

Eftersom den sin siste och störste profet hade utvalts och sänts till hela mänskligheten, krävdes det också ett unikt ledarskap. Ett ledarskap som kunde bekämpa en enorm mängd vidskepliga föreställningar och felaktiga traditioner som härjade under medeltidens mörker, vilket var rådande världen över. Han var en ledare som skulle börja ensam och omvandla en hel nation och en hel värld. Kampen skulle inte vara lätt då de trotsiga avgudadyrkarna, som imiterade sina förfäders vanor, skulle påstridigt försöka förgöra honom och hans heliga budskap. Därför inspirerade Gud honom att bli en herde, ett yrke som befriade honom från stadens oväsen och de tvister och osedligheter som folket hade försjunkit i. Samtidigt lät detta arbete honom att begrunda Guds skapelse, som fick upplevas utan några störande element eller händelser.

Således påbörjade profeten sitt första arbete som herde. Han tog hand om sina släktingars och andra folks fårflock och förde de utanför Mecka. Sin välförtjänta lön lämnade han till sin farbror.[1] Under denna period manifesterades många av hans högaktade egenskaper för allmänheten. Tillförlitlighet och omsorgsfull behandling av folks tillhörigheter var bland dem viktigaste karaktärsdragen. Han rörde aldrig fårens mjölk eller ull. Trots sin unga ålder blev han känd och kallad av Meckas folk för Muhammed den trofaste den sanningsenlige (الامين الصادق).[2]

[1]Siret Ibn Hisham, Vol. 1, s. 167-183

[2]Siret Ibn Hisham, Vol. 1, s. 167-183

Profeten Muhammeds (s) unika namn och den nämnda titeln han blev känd under, finns beskrivna i Uppenbarelseboken. Läs vidare under Vittnesbörden i vår meny.

Profeternas roll i samhällen

Profeternas roll i samhällen

Medan folk i Mecka vände sig till avgudastatyer vände sig profeten Muhammed (s) redan som ett barn mot den Ende Guden. När han var vuxen for han alltid till en liten grotta, Hira, där han tillbringade både dagar och nätter.  Hängivet dyrkade han universums Skapare, prisade och berömde Hans härlighet och makt.[1] Profeten hade, tack vare Guds barmhärtighet och stöd, tydligt sett den raka vägen mot människan efterlängtade perfektion. Han tog stadiga steg med en inre ro och beslutsamhet och utan någon rädsla eller tvekan försökte han alltid bekämpa den rådande korruptionen.[2]

Han tillbringade inte en enda ögonblick av sitt välsignade liv i avgudadyrkan och avskydde att höra namnen på avgudarna, som användes för att utnyttja och vilseleda folk.[3]

Hans kyskhet, pålitlighet och omtalade ärlighet ledde folket att ge honom titeln ”Muhammed den trofaste” eller ”Den sannfärdige den trofaste”. Dessa dygder inspirerade Khadija att anlita honom för att bedriva handel med hennes tillgångar.

Profetens hängivna beteende mot folket och hans sätt att vara lockade varje individs hjärta vända sig till honom.  Följeslagaren Ammar, kände till profeten sedan tonåren, han berättar:

”Både Profeten och jag var herdar under en period innan uppenbarelsen. En dag föreslog jag till honom att vi skulle ta våra fårflockar till betesmarken Fakh, han gick med på förslaget.

Nästa dag när jag kom fram med flocken såg jag att han hade hunnit före mig, men han hindrade sina får från att beta där. Jag frågade honom om orsaken och han svarade: Vi kom överens låta fåren beta här, jag ogillade därför låta mina får påbörja beta innan dina får.”[4]

Detta är ett enkelt exempel som manifesterar för läsaren Profetens omtänksamhet och den ständiga viljan Profeten utföra det bästa handlingsalternativet.  Profeter påverkas inte av klanernas seder och läror, utan låter dessa lösaktigheter bli ett tillfälle för deras närhet till Skaparen genom att stå mot dess frestelser. Detta var givetvis tack vare den gudomliga tillsynen som stödjer de som vill färdas mot den enastående perfektionen.

På grund av sina högaktade egenskaper, hyste folk stor respekt mot Profeten och förlitade sig på hans åsikter och vände sig till honom för att lösa sina tvister.

 

Problemet med den svarta stenens inmontering

När Profeten var 30 år gammal beslutade Quraysh att bygga om Guds tempel, Kaba som de hade förvandlat till ett hus för avgudadyrkan. Eftersom Qurayshs alla klaner ville ha äran att delta i ombyggnationen, tog varje klan ansvar över en del av nedrivning- och byggprocessen.

Walid ben al-Mughirah var den som fick börja nedrivningen medan han yttrade följande ord ”Gud, vi vill inte ha något mer än gott”. Sedan började andra hjälpa honom att riva ner tills husgrunden som Abraham (f) hade fastställt visades. Sedan när byggnationen hade nått en punkt där den svarta stenen skulle placeras uppstod svåra tvister mellan klanerna. Alla ville ha äran att få lyfta stenen och placera den och därför få äran att vara den klan som fick utföra den mest hedersamma uppgiften.

Tvisten tilltog och fiendskapen blev allt hårdare mellan de stridande som nu var redo att ta till svärd. Abduldars avkomma fyllde ett kärl med blod och lade sina händer i det, och därigenom gav varandra ett löfte om att kriga in i döden.

Denna fruktansvärda oenighet hade pågått under fyra till fem dagar, tills Abu Amayah, som var den äldsta i Quraysh, sade: ”Mitt förslag är att vi väljer den första personen som kommer in i helgedomen som en skiljedomare och att vi alla acceptera hans syn och lösning på problemet”

Quraysh accepterade förslaget och väntade för att se vem som skulle gå in i helgedomen först. Den första personen som kom in var profeten. Omedelbart när folk fick syn på honom blev de glada och sade: ”Detta är den sannfärdige den pålitlige, vi accepterar hans beslut.

När de förklarade problemet för honom, sade han, ”Ge mig en tygbit “. Även om Quraysh inte visste vad han ämnade göra, gav de genast en tygbit.  Profeten lyfte själv upp den svarta stenen och lade den på tyget. Sedan, för att alla skall ha deltagit i den svarta stenens montering, bad han varje klans företrädare att ta tag i ena sidan av tyget. Efter att alla klaner hade tagit del i att lyfta upp stenen och bära den till hörnet där den skulle placeras, lyfte Profeten själv stenen och placerade den, och därmed avslutade han stridigheterna.[5]

Genom denna utmärkta lösning skyddade han klanerna från ett blodbad som var på väg att inträffa. Denna händelse visar tydligt Profetens högaktade position bland Meckaborna, samt hans djupa intelligens och utmärkta lösningar och idéer.

 

[1]Bihar ul-Anwar, Vol. 18, s.280

[2]Ibid. s.277-281;. Nahjul-Balaghah av Fiydul-Islam, s.802.

[3]Alam Alwara, s.17-18, Bihar ul-Anwar, Vol. 15, s.410

[4]Bihar ul-Anwar, Vol. 16, s.224

[5]Siret Ibn Hisham, Vol. 1, s.192-197, Bihar ul-Anwar, Vol. 15, s.337, 412